Det senaste året har för mig på många sätt varit omvälvande. Omvälvande av orsaker som jag tror att alla människor någon gång under sitt liv kommer att uppleva. Dels är det biten av att ”finna sig själv” och sina egna värderingar, att stanna upp och lyssna inåt. Frågor som vad som är ens egna värderingar och vilka som man oreflekterat tagit upp av omgivningen, tror jag för alla är viktiga att beakta för att skapa sig ett liv utifrån sig själv och sitt hjärta. Dagarna och åren går obemärkt förbi och ju äldre man blir, desto mer erfarenhet och invanda rutiner samlar man på sig för att dagarna plötsligt ska kännas som en fingerknäppning. Varför barn upplever dagarna längre och är mer i nuet är för att de fortfarande upptäcker världen och har en ostillad nyfikenhet. När vi växer upp får vi lära oss att stilla och behärska våra känsloyttringar och istället formas vi till samlade och uthålliga människor för att platsa i det moderna och stressiga samhället.
Tills för ett år sedan, trots att jag tidigare haft mycket egna och självständiga reflektioner, så var det som att dagarna bara rullade förbi. Jag hade liksom många andra skapat mig invanda rutiner, utan anledning ofta igenomstressade, med tankarna ständigt framåt. Vad jag skulle göra härnäst och i morgon, nästa vecka, och ”livsavgörande” beslut som studieval som ska resultera i ett visst yrke med yrket en genomsyrande vardag, fanns alltid där. Samtidigt gjorde jag gärna flera saker samtidigt, något som också stressar sinnet utan att man själv tänker på det. Jag har ofta fått höra att jag är snabb i mina gester och rörelser. På ett tidigare arbete kallade en arbetskamrat mig för ”vesslan” för att jag var så effektiv och snabb, egenskaper som efterfrågas i arbetslivet tillsammans med stresstålighet. Därför kanske man tänker på det som något positivt, när vad man egentligen gör är att man håller kroppen på högvarv. Är man då dessutom stressad i tankarna så tolkar kroppen de snabba gesterna och rörelserna situationen som ett hot, och risken för att köra slut på sig själv är överhängande.
Då för ett år sedan drabbades jag först av kronisk yrsel som höll i sig i tre månader. Jag förstod för första gången vad mina 70-plusare till vårdtagare faktiskt upplever när de klagar på yrsel. Anledningen till min yrsel är osäker på grund av bristande och långdragen utredning från vården, men troligtvis grundande den sig i något fel på öronen och balansnerven. När man mår kroniskt dåligt i tre månader kretsar tankarna kring inte så mycket annat än just lidandet, hur yr och dåligt man mår till följd av yrseln och hur hela tillvaron blir begränsad. Det kändes lite grann som att livet sattes på paus i tre månader för det enda jag kände var yrsel och det enda mina tankar kretsande kring var hur yr jag kände mig. Mitt i detta valde jag ändå att hoppa på kurser för att kunna bygga upp en grund till vidareutbildning på högskolan, eftersom jag redan kände mig stressad av att jag inte ”tagit tag i mitt liv” utan gick på invanda rutiner. Ett förhastat val jag dock rätt snabbt insåg var ohållbart.
Det största misstaget jag gjorde var att jag helt enkelt inte lyssnade på min kropp. När jag dessutom, redan i min studie- och ”jag måste ta tag i mitt liv”-ångest, fick veta att mina föräldrar skulle skilja sig och kanske sälja vårt hus, mitt barndomshem på landet som jag bott i hela mitt liv och som dessutom fortfarande var mitt hem i och med otrygg timanställning och oregelbunden inkomst, så föll hela min tillvaro. Jag förstod inte då men förstår idag, att jag redan då var på gränsen till någon form av utbrändhet eller emotionell utmattning.
I den yrsel jag samtidigt hade försökte jag bearbeta den smärta jag kände genom djup reflektion. Jag har nämligen alltid varit sådan att jag vill har svar på ”varför” och bryter gärna ner saker till sina beståndsdelar för att sedan pussla ihop de igen till någon – för mig – relevant helhet. Med detta följde flera månader av såväl psykiskt som fysiskt lidande. Psykiskt genom att jag kände mig utmattad, nedstämd, orolig och labil och fysiskt genom att jag fick utslag, svullnader, klåda, hjärtrus, andnöd, m.m.
Det blev heller inte bättre av att jag runt jultid (en högtid som jag tycker så mycket om) fick veta att min något äldre moster, som varit som en mormor för mig, varit cancersjuk (vilket de undanhållit för mig) och där och då nyligen överlevt en hjärtinfrakt och därför inte kunde tillbringa julen med oss – ”oss” som numera var en nysplittrad familj. Vi firade en minijul på tumanhand med moster hemma hos henne två dagar före jul. Hon var lila om läpparna och fingrarna och jag tänkte att det nog inte var långt kvar. Knappt två månader efter fann en väninna och granne till vår ensamstående moster henne död i sin lägenhet. Något som såklart rev upp ännu mer.
Det var första gången jag i vuxen och medveten ålder fick uppleva att en sådan nära anhörig dött. Har man själv inte upplevt det är det nog svårt att föreställa sig den chock man känner. Ändå var jag ihärdig och fortsatte jobba på - i en mycket psykisk- och fysisk stressig arbetsmiljö med gamla, sjuka och ibland även döende människor - och sökte samtidigt jobb. I längden blev detta såklart för mycket och kroppen sa stopp genom ökade andningsbesvär och hjärtrus som tillslut resulterade i en avbruten arbetsdag och in på vårdcentralen för en mängd provtagningar samt EKG-tagning. Det var förstås inget livshotande jag råkat ut för utan det var helt enkelt bara min mycket smarta kropp som sa STOPP. För våra kroppar är smarta – på många sätt.
Sedan denna insikt har jag lärt mig att kroppen och sinnet är mer förankrande än vad man tror och jag har omvärderat mycket i mitt liv. Jag lever mer för dagen, även om man inte helt kan blunda för framtiden om man inte vill utvecklas och på något sätt forma det liv man vill leva. Med jag avsätter mindre tid för tidslukande aktiviteter som att sitta vid datorn, se på TV och dylikt. Jag stänger även oftare av radion i bilen och kör istället i tystanden och blickar ut över ängar och blå himmel och fascineras över hur vacker naturen är. Jag avsätter mer ensamtid då jag faktiskt ger utrymme för tyst reflektion i form av att bara vara, utan att nödvändigtvis samtidigt aktivera mig. Jag är mer ute i naturen och tycker det är fascinerande att se hur växterna i trädgården blommar, och invänta bärbuskarnas och fruktträdens mogna bär och frukter som man kan plocka och äta direkt på plats när de fått mogna klart till fullo.
Detta ”att-vara-i-nuet” med naturen har öppnat upp mina ögon för hur läkande naturen är och hur naturen och stillheten faktiskt kan vara en källa för återhämtning. Igår kväll såg jag en mycket intressant dokumentär från BBC om hur växternas framkomst varit en förutsättning för livet på jorden, hur de bland annat skapade vår syrerika atmosfär så att vi kan leva. Det är lätt att glömma att vi människor lever i symbios med naturen och att den ger oss förutsättningar för liv. Därför är kanske ändå inte så förvånande att även medicinsk forskning visar på att naturen verkar läkande och avstressande på människor. Att naturen kan hjälpa till vid stresshantering, smärtlindring, krisbearbetning och mental återhämtning får alltså även stöd av vetenskapen.
